Det är väldigt sällan som jag är ledsen nu för tiden, men när jag väl blir det så känns det skönt ändå.
Jag är gift med världens underbaraste man på alla sätt, MEN han kan mellan varven göra mig väldigt less och arg och när det blir för mycket så rinner bägaren över.. oftast när han inte ens är hemma.
Han jobbar varje dag, jag förstår om han är trött på kvällarna. Men jag tycker ändå att man kan hjälpas åt och dela på sysslorna i hemmet så inte bara den andra ska dra för stora lass. Men så är det här hemma 9 gånger av 10.
Jag får tjata ihjäl mig på att han ska göra något här hemma, och det brukar leda till att han blir less på mitt tjat och jag blir less på att han inte göra något och så är ljudnivån högre än den behöver vara.
Och vips så har jag gjort hans jobb i all vrede.
Jag hade städat lägenheten för några dagar sedan, jag bad han sen göra fint på diskbänken, diska bort de som ska och plocka in i diskmaskinen de som ska in dit. Han lovade att han skulle göra det.. men det står fortfarande kvar där orört och det är nu inne på tredje dagen sen jag bad honom.
Jag har gett mig fan på att INTE röra det där, men eftersom jag är kvinna och vill ha fint omkring mig så kommer jag röja bort det i samband med att jag ska baka. Och jag lovar - han kommer inte ens påpeka att jag gjort det.
Ibland önskar jag att han bara kunde försöka iaf.. men till och med det känns hopplöst..
Jag har testat allt känns det som utan att det blir förbättring.. nu har jag slut på idéer helt enkelt.
Detta är egentligen bara skitsaker, men ack så viktiga ändå. För sysslorna i hemmet är verkligen något som kan starta onödiga bråk hos många par.. så även här.
*************************************************
Nu byter jag samtalsämne..
Var ute och gick med hunden igår en stund när hon fick för sig att rulla runt i hästskit som låg på vägen.. på köpet fick hon en mindre nöjd matte som slet in henne under duschen när vi kom hem. Då såg hon så där ångerfull och skamsen ut som hundar kan göra. Men ren och fräsch blev hon iaf.
Iaf när vi då var ute så såg jag en bit bort en som red på en häst.. det såg så fridfullt ut.. då började jag återigen känna suget att göra något åt min rädsla. Men det är ju inte så lätt när man inte har nån häst i närheten eller så. Så allt jag kan göra är fortsätta drömma och vara rädd.
Men ibland önskar man att man hade ett stall med hästar dit man kunde gå när huvudet känns fullt eller när man bara vill komma bort en liten stund. Att umgås med hästar sägs ju vara bra, det sägs ju att man verkligen kan rensa sina tankar och känslor i närheten av dom. Jag vet inte - har aldrig testat det... Men eftersom dom här i stan använder hästar som en terapi inom psykiatrin så borde det ju funka på något sätt iaf..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar