Hem ljuva hem

Äntligen var jag hemma igen efter en tripp till NUS i Umeå.
På vägen dit skulle jag dricka 1 liter vatten,
och det resulterar ju i att man blir väldigt kissnödig efter ett tag.
Men när man inte får kissa förrän man är framme så blir det hela ännu jobbigare.

Vägen mellan Sävar och sjukhuset har aldrig känts så fruktansvärt lång,
och att vara kissnödig och köra bil samtidigt är heller ingen bra kombination.
Sen som om det inte vore nog så var det vägarbeten nästan hela vägen fram till sjukhuset från trafikljusen på E4:an vilket innebär en massa gupp och hål som gör bilen stötig.
Såna gånger är man glad att man har bra knipmuskler så man inte kissar i byxan.

När jag kom fram dit jag skulle fick jag äntligen tömma blåsan. Härlig känsla!
Anledningen till att jag inte fick kissa före var för att blåsan skulle vara så tom som möjligt under undersökningen.
Väl inne i salen som jag skulle vara på så fick jag ligga på en brits som inte var så skön,
fick en nål i armen (och upptäckte även där brister i den basala hygienen, gu vad jag älskar att vara undersköterska nu och verkligen se vilka brister som finns. Tack mina underbara lärare för att ni lärt oss vad som gäller!) och sedan sprutade hon in en viss mängd spårämnesinjektion.. ingenting som påverkade mig dock. Fick sedan ligga helt stilla i 16 minuter. Det var de längsta 16 minuterna i mitt liv kan jag säga.

Sedan var jag klar och fick fara hem, lagom trött, men som tur var så var ju Jörgen med så han körde hem.
Nu är det bara vänta och se när man får veta resultatet, skulle det nu visa sig att refluxen är tillbaka så kan det bli tal om operation och då tar dom bort den vänstra njuren. *Hoppas jag slipper*